Lotten von Kraemer f. 1828 på Djurgården men uppväxt i Uppsala. Hon var Robert och Charlottas yngsta dotter. Umgicks i litterära kretsar. Lotten var författarinna och kvinnorättsförkämpe.

Lotten gav ut en omfattande produktion av diktsamlingar, noveller och reseskildringar. Hon var förlovad under lång tid med Johan Stenberg, docent i estetik, men förlovningen bröts då fästmannen krävde att hon skulle uppge sina författarambitioner.

Hon dog som ”trasfröken” på Villagatan (ett hus som fadern landshövdingen köpt åt henne) i Stockholm.

Hennes stora insats gjorde hon som donator. Hon skrev det testamente, vilket blev grunden till att Samfundet De Nio stiftades den 14 februari år 1913. Samfundet fick cirka 600 000 kr och fastigheten Villagatan 14.

Sedan 1913 har Samfundet alltså verkat och idag är tillgångarna värda över 100 miljoner kronor.  Hennes Samlade skrifter utgavs 1918 av samfundet.

Till Samfundets första ledamöter utsåg hon: Prins Eugen, Selma Lagerlöf, Ellen Key, Karl Wåhlin, Kerstin Hård av Segerstad, Göran Björkman, Anna Maria Roos, Georg Göthe och John Landquist. Då Prins Eugen och Georg Göthe avsade sig inval, utsågs Viktor Almquist och Erik Hedén.

Samfundet De Nio i sin ursprungliga sammansättning på restaurang Rosenbad den 14 februari 1913. Från vänster ses Ellen Key, Karl Wåhlin, Selma Lagerlöf, Victor Almquist, John Landquist, Anna Maria Roos, Göran Björkman och Kerstin Hård af Segerstad. Erik Hedén var frånvarande vid detta tillfälle.

Lotten drabbades efter en scharlakansfeber i 14-årsåldern, av en så småningom allt svårare dövhet. För denna söktes bot hos samtidens främsta specialister. Man reste till experter i Berlin, i Paris, i Dublin (där fanns den berömde specialisten, professor Wilde, fader till Oscar Wilde), men ingen hjälp stod att få – den tilltagande dövheten gick inte att hejda. Under åren förvärrades den och blev till slut näst intill total.

Från hemsidan rävjägarn.se

Den förmögna och mycket originella Lotten von Kraemer hade litterära ambitioner, men lyckades aldrig slå sig fram som författare, trots att hon på eget initiativ lät trycka sina böcker i påkostade upplagor. En gång fick hon dock Svenska Akademiens andra pris, men efter att man upptäckt att två av dikterna i samlingen tidigare utgivits i Lottens egen publikation, tidskriften Vår Tid, uteblev priset. von Kraemer, som var dotter till landshövdingen i Gävle och som barn rört sig i kretsarna kring Knösarna, Malla Silfverstolpe och Geijer, och vars mor brevväxlat med Oscar Wildes föräldrar efter att familjerna blivit bekanta i Uppsala, kämpade dock vidare. Hennes främsta mål var att på något sätt bli ihågkommen på litteraturens område och att verka för kvinnosaken. Slutligen bestämde hon sig för att instifta ett samfund och låta hela sin stora förmögenhet, inklusive villan på Villagatan, utgöra grunden för denna stiftelse och det av dem regelpundet utdelade pris.

Lotten von Kraemer är en person som fascinerar, hon var ett stort original som livet igenom får kämpa emot fördomar och inte minst sin egen originalitet. Sedan hon 1880 flyttat in i villan på Villagatan levde hon ytterst spartanskt för att inte slösa med de pengar som skulle tillfalla den blivande stiftelsen. Hennes trogna jungfru slet och släpade utan betalning. När hon på sin ålders höst fick plats ett vårdhem, vägrade hon först att äta den mat som bjöds, trots att hon så väl behövde den efter att praktiskt taget ha svultit de senaste 30 åren. “Jag har varit Mamsell hos fröken Lotten von Kraemer, och jag skall be att få hummersoppa”, yttrade hon när tallriken ställdes fram. Så stor var hennes lojalitet mot husmodern att hon inte ville knysta om deras enkla vanor.

Från Wikipedia:

Biografi

Lotten von Kræmer var dotter till landshövdingen i Uppsala län, friherre Robert Fredrik von Kræmer. Hon hade fyra syskon och växte upp på Uppsala slott, där hon undervisades av professorer och docenter från Uppsala universitet. Tidigt vande hon sig vid ett kulturellt sällskapsliv och diktare som Geijer och Atterbom umgicks med föräldrarna. Hon gjorde sig känd i societetslivet för sina talanger vid litterära uppläsningar, tablåer och de amatörteaterföreställningar som framfördes på slottet och ibland på Uppsala teater. Redan som ung fick hon ambitionen att bli författare och tillägnade sig radikala idéer.

Sommaren 1847 reste hon tillsammans med familjen genom Tyskland, Österrike och Italien. Samma år blev hon långsamt alltmer döv efter en scharlakansfeber, något som påverkade henne djupt. Hon var hemligt förlovad 1855 med docenten i estetik, Sten Johan Stenberg, men bröt förlovningen 1870 på grund av sin dövhet och för att Stenberg ogillade hennes ideal och ambitioner.

Vid faderns död 1880 ärvde hon en stor förmögenhet, som hon lär ha skött ansvarsfullt och spenderat på sina intressen, bland annat finansiering av reformverksamhet av olika slag. Hon bosatte sig 1879 i Stockholm och levde med åren allt mer spartanskt, tills hon kom att betraktas som ett tragiskt original och "trasfröken".

Lotten von Kræmer ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård.

Litterär produktion

Bland von Kræmers diktsamlingar märks Dikter (1863), Ackorder (1870), Nya dikter (1882) och Fragment jämte andra dikter (1902). Hon skrev även den nyrationalistiska skriften Tankar i religiösa ämnen (1866), de novellistiska skisserna Fantasiklängväxter kring verklighetens stam (1865), reseskildringen Bland skotska berg och sjöar (1870) samt dramerna Strid (1860), Felicia (1882) och Farna (1893, 1902).

Hon startade tidskriften "Vår tid", av vilken tre årgångar utkom 1877–1879.

Socialt engagemang

von Kræmer testamenterade huset på Villagatan 12 i Stockholm till Samfundet De Nio. Lotten von Kræmer intresserade sig för sociala reformer, bland dem kvinnors rättigheter, och 1872 grundade hon den första stipendiefonden för kvinnliga studenter vid Uppsala universitet. Hon stödde också finansiellt tidskriften Ord och Bild, Fredrika Bremer-förbundet, Handarbetets vänner och Östermalms arbetsstuga för fattiga barn.

Hon deltog även i kampen för kvinnlig rösträtt och var en av de största bidragsgivarna till Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). Under den internationella rösträttskongressen i Stockholm i juni 1911, då rörelsen företog en kortege genom staden, stannade den upp utanför hennes balkong. som ett erkännande av hennes betydelse för rörelsen.[2] Internationella kvinnorösträttsalliansens sjätte kongress hade till stor del finansierats av henne.

Samfundet De Nio

Lotten von Kræmer instiftade Samfundet De Nio och testamenterade även sin förmögenhet till samfundet, vilket bland annat resulterade i Lotten von Kræmers pris. Hennes Samlade skrifter utgavs 1918 av samfundet.

Från Samfundet de Nios hemsida:

CHARLOTTA LOVISA VON KRAEMER föddes den 6 augusti 1828 på Nedre Manilla på Djurgården i Stockholm. Hon var det tredje barnet i en syskonskara på fem. Hennes far Robert von Kræmer (1791–1880) kom från en svensk-finsk adelssläkt och han gifte sig 1824 med grosshandlardottern Charlotta Maria Söderberg (1802–1869). 1830 utnämndes han till landshövding i Uppsala län med tjänstebostad på Uppsala slott. Lotten var två år när familjen installerade sig på Slottet där hon växte upp omgiven av lärdomsstadens kulturelit. Bland gäster och vänner fanns litteratur- och kulturmänniskor som P.D.A. Atterbom, familjen Geijer, Thekla Knös och Malla Silfverstolpe. Lotten hade litteraturen i vardagsrummet, hon spelade teater, läste och sjöng. Som privilegierad landshövdingedotter fick hon undervisning i hemmet av lärare från universitetet. Student kunde hon inte bli; akademins lärosalar hade hon som kvinna inte tillträde till. I tonåren gjorde hon resor med familjen både i Sverige och utomlands där hon fick stifta bekantskap med den europeiska kontinentens kultur.

När Lotten var fjorton år insjuknande hon i scharlakansfeber. Efterverkningarna blev en hörselskada, hon plågades av tinnitus, smärtor och allt sämre hörsel och besökte specialistläkare i Dublin, Berlin och Paris för behandling. Ingenting hjälpte. Så småningom blev hon nästan helt döv och hon fick till sin bedrövelse allt svårare att delta i samtal och sällskapsliv.

UNDER DRYGT FEMTON ÅR från 1855 var hon hemligt förlovad med Sten Johan Stenberg (1818–1888), docent i estetik vid Uppsala universitet och senare kommerseråd i Stockholm. Lotten var förälskad, Stenberg var stram. Under deras tid tillsammans blev hon alltmer engagerad i skrivandet och kvinnofrågan. 1857 hade hon rest till Dublin och blivit bekant med poeten och kvinnosaksaktivisten Jane Wilde (gift med öronläkaren William Wilde som behandlade Lotten) och i Sverige knöt hon kontakt med Sophie Adlersparre och Rosalie Olivecrona som var redaktörer för kvinnotidskriften Tidskrift för hemmet där hon också publicerade sig. Den konservative Stenberg kunde inte fördra att hon ville trycka sina litterära verk och synas i offentligheten, och han var motståndare till hennes frisinnade idéer. Förlovningen bröts. Lotten fortsatte skriva. Båda förblev ogifta.

Det slutgiltiga dråpslaget för Stenberg kom när Lotten 1869 publicerade dramat Strid. Huvudpersonerna heter Sofia och Artur, men det var en litterär bearbetning av deras uppslitande förhållande. Dramat bearbetades flera gånger och gavs ut som variationer på ett tema, 1882 med titeln Felicia och 1893 som Fama. I den litterära dräkten får konflikten mellan konsten och kärleken ett lyckligt slut. De älskande kan försonas när Sofia bejakar kärleken och skapandet i lika delar och Artur kommer till insikt om att hon inte kan avstå från sitt livskall, skrivandet.

LOTTEN DEBUTERADE med ett litet dikthäfte 1863 och gav därefter ut reseskildringar, essäböcker och diktsamlingar. Med skriften Tankar i religiösa ämnen (1866) gav hon sig in i samtidsdebatten om tro och vetande och gick till försvar för den källkritiska hållning som Viktor Rydberg företrädde i sin omstridda bok Bibelns lära om Kristus (1862). Året innan kom berättelsesamlingen med den slingriga titeln Fantasi-klängväxter kring verklighets stam (1865) och 1870 gav hon ut reseskildringen Bland skotska berg och sjöar. Diktsamlingarna bär namn som Ackorder (1870), Den kämpande anden (1892), Hägringar och luftslott (1895) och Skogsblommor (1896). Dikterna är ofta naturlyriska betraktelser, tidsbilder, kärlekspoem och hyllningar till bemärkta personer, men ett viktigt stråk är jämlikhetsfrågan och kampen för kvinnans frigörelse. Hennes samlade skrifter gavs ut i fyra volymer 1918 av Samfundet De Nio.

Lotten drog sig inte för att lämna sina litterära texter till kritiker och redaktörer för synpunkter. Sådana fick hon också och i många fall var omdömet onådigt. Det kom fränt från hennes fästman, men också från etablerade kritiker som Sophie Adlersparre, Georg Brandes och Lorentz Dietrichson. Hon lät sig dock inte nedslås utan arbetade vidare, och från slutet av 1860-talet, vid samma tid som förhållandet med Stenberg tog slut, skruvade hon upp tempot i sin litterära verksamhet. Hon förverkligade sina planer på att starta en tidskrift; Vår Tid utgavs 1877–1879 med syftet att visa fram tidens litterära strömningar. 1878 valdes hon in i Föreningen för gift kvinnas äganderätt. Året därpå flyttade hon in i ett hus hon köpt på Villagatan 14 i Stockholm. Det blev senare hemvist för Samfundet De Nio. Hon var en sällskapsmänniska men led av sin dövhet och hon blev med åren allt ensammare. I kvarteret på Östermalm sågs hon som en särling med udda kläder och konstiga vanor.

Inte bara i diktningen utan också genom ekonomisk stödverksamhet märktes hennes vilja att förbättra kvinnornas ställning. Hennes förmögenhet växte, hon gav bidrag till Handarbetets vänner och Fredrika Bremer-förbundet och 1872 instiftade hon ett stipendium för kvinnliga universitetsstudenter i Uppsala. Hon gav ekonomiskt stöd till Internationella kvinnorösträttkongressen i Stockholm 1911. De rejält provocerade över hennes testamente var släktingarna som omöjligt kunde acceptera hennes beslut. De ifrågasatte hennes psykiska hälsa trots att Lotten förekommande låtit två renommerade psykiatriker undersöka henne. De konstaterade att hon var mentalt frisk och fullt i stånd att fatta självständiga beslut.

HON DOG ÅTTIOTRE ÅR GAMMAL den 23 december 1912. Hon ligger begravd på Gamla kyrkogården i Uppsala, granne med Carolinaparken där hennes pappa landshövdingen lät plantera träd, och några minuters promenadväg från barndomshemmet på Slottet.

Lotten var utrustad med ett befriande starkt självförtroende. Kritiken bet men stukade henne inte. Hon behövde inte oroa sig för ekonomin eller uppehället men hon fick sin beskärda del av sjukdom, livskriser och förluster. Ändå fortsatte hon att skriva och verka. En viktig del av testamentet föreskriver att Samfundet De Nio ska ge ut hennes skrifter och teckningar, ackompanjerat av hennes porträtt. Hon tvivlar inte om sin litteraturhistoriska betydelse. Hon vill inte bli bortglömd.

ANNA WILLIAMS

Läs testamentet, Kerstin Ekmans essä om Lotten von Kræmer och Anders R Öhmans artikel om testamentstvisten ur Litterär Kalender 2003.

Kerstin Ekmans essä (pdf)

Anders R Öhmans artikel (pdf)

Lottens testamente (pdf)

Länk till Samfundet De Nio