Stenhammars gods

Stenhammars slott ligger på en höjd vid sjön Valdemaren. Det omges av åkrar och beteshagar med ekar och andra lövträd, bl a inplanterad bok. Åt sydöst utbreder sig ett stort lund- och hagmarksområde med ek och hassel. I söder och öster begränsas det öppna landskapet av kuperade skogsområden. Järnvägen är dragen genom området mellan slottet och ekonomibyggnaderna.

Stenhammar hette ursprungligen Slädhammar och omtalas som sätesgård redan på 1300-talet. Den ägdes vid mitten av 1600-talet av riksrådet Johan Johansson Rosenhane. Han lät under åren 1658-61, på en ny gårdstomt, bygga ett stenhus efter ritningar av arkitekten Jean de la Vallée. Egendomen fick i samband härmed namnet Stenhammar. Hur mycket av de la Vallées ritningar, som kom till utförande vet man inte, eftersom slottet genomgick en stor ombyggnad på 1700-talet. Mittornet finns dock kvar. Sitt nuvarande utseende fick slottet 1845-49 under landshövding Fredrik Robert von Kraemers tid. Sockenbyggmästaren från Östergötland, Abraham Nyström, fick i uppdrag att skapa en byggnad, som så långt möjligt skulle likna 1600-talets hus, sådant det ser ut på Erik Dahlberghs teckning i Svecia Antiqua et Hodierna. Resultatet blev ett 1600-talshus i 1800-talstappning, med Nyströms kännetecken i form av terracottaornament på fasaden.

Huvudbyggnaden flankeras av två flyglar. Framför gårdsplanen sänker sig trädgården, som omges av en manshög putsad stenmur med utsparade nischer, uppförd 1777. Nedanför östra flygeln finns en ekonomibyggnad, som utgjort en sida i den ursprungligen u-formade ekonomigården.

Söder om järnvägen byggdes 1910 den ståtliga ladugården och logen. På en höjdsträckning norr därom finns några rödfärgade arbetarebostäder från 1900-talets första årtionden med tillhörande bodar samt ett vitputsat brunnshus med årtalet 1767.

I äldre tid gick slottets tillfartsväg över Lida men 1827-28 byggdes en ny väg över Holmängen och i riktning mot Flen. Slottsområdets gräns mot Salsta och Flen markeras av två vita grindstolpar. De övriga vägarna på Holmängen, liksom flera vägar på ägorna, byggdes som nödhjälpsarbete 1819 efter missväxt året innan. Arbetet skedde på dåvarande godsinnehavarens initiativ och arbetarna erhöll daglön. Årtalet 1819 finns inhugget i ett klippblock vid Kvarnbron.

Under de sista årtiondena av 1800-talet skedde omfattande nyodlingar på godsets marker. Stenmurarna minner fortfarande om odlarmödan. På flera ställen finns stenar med inskriptioner, som berättar om nyodling, vägförbättring och även om landskapsvård.

Stenhammar såldes 1809 till grosshandlare Anders Petter Söderberg som sägs ha utvecklat lantbruket och anlagt vägar på godset. Anders Petter Söderbergs dotterson Anders Robert von Kraemer ärvde Stenhammar 1870 och blev då en av de få ägare som både bosatt sig och verkat på egendomen.

Anders Robert von Kraemer som 1892 blev hovmarskalk ägnade stort arbete åt att förbättra godset. Han nyodlade, anlade vägar, dikade och lät bland annat uppföra de vackra ekbackarna runt slottet.

Hovmarskalken Anders Rober von Kraemer och hans hustru efterlämnade inte några barn utan beslöt att testamentera Stenhammar till svenska staten (1903) på vissa villkor. Huvudvillkoret i korthet var att egendomen efter parets död skulle tillfalla staten och att allt sedan på livstids längd skulle arrenderas ut till någon svensk prins av det regerande kungahuset med eventuell arvsrätt till tronen. Ingen mark fick avstyckas eller avsöndras.

Prins Wilhelm var den förste som uppfyllde villkoren. Under denna tid kom slottet att utgöra en samlingspunkt för svenskt kulturliv. Efter Prins Wilhelms död 1965 tillträdde dåvarande kronprinsen Carl XVI Gustav arrendet. Officiella visningar förekommer inte.

2006 uppfördes en ny nötdjursladugård på Stenhammars gods. Verksamheten omfattar sedan tidigare skog, växtodling, hyresverksamhet och hästhållning. Bygget av ladugården har gjort att produktion av dikor numera är en av gårdens största verksamheter. Djurhållningen bidrar till öppnare landskap och hagar i omgivningen. Ladugården rymmer totalt drygt 400 djur samt en avdelning med lös inredning som används under kalvningar.

Källa: Kunskapens hus, Wikipedia, m fl